För skojs skull läser jag lite här och där i andras bloggar. Och jag tänker; så självgoda vi är som inbillar oss att detta har et läsvärde!

Och jag hoppas verkligen att många av de - främst - unga kvinnor (30-35)som ägnar en hel del tid åt att grotta i sitt inre, inte kommer att rodna alltför skamset om de låter bloggen finnas kvar i några år.

De är så kvasiintellektuella att jag generas å deras vägnar. Och så fyllda av skuldkänslor och dåligt samvete för allt och mot alla i sin närhet. Och det är bara deras allra, allra bästa väninna som kan förstå och inspirera och ge ny kraft.

Allt, precis allt är så komplicerat i deras liv att det kan ingen annan begripa - och det är stooooor lycka, förblindad kärlek, nya barn och gamla barn och djuuuupa dalar och svår ångest och avslutade kärlekar. Som de ändå måste visa omsorg om....

Herregud - inse att det är livet! Och det blir inte märkvärdigare för att du skriver om det.

Jag tror jag struntar i det här...

Skorna klapprade mot asfalten. Hetsigt och bestämt. Man kunde utan tvivel höra att det fanns ilska i de där stegen. Istället för börja gråta eller att säga fel saker, puttrade hon ilskan ut genom kroppen ner i fötterna och ut genom klackarna.

- Skönt, tänkte hon, att bara kunna gå. Att det redan var bestämt att hon skulle bort den här kvällen.

På bussen in till stan känns ilskan mer på avstånd, och övergår till tankar på varför det blir så där fel ibland. Olikheterna och kännedomen om varandras reaktioner. Det är egentligen det som utlöser det hela - att hon vet vad som kommer att hända.

Och det är en bra insikt. Det ska hon tänka på nästa gång. Och bli mindre arg. Nu när hon vet.

I det hastiga uppbrottet hemifrån fick hon på sig fel skor. Det som gör att hon kommer att minnas just den här kvällen är - skavsåren!

Är jag en tistel?

Ja, kanhända! Och inte mig emot - den här bilden är väl vacker, vass som spjut. Effektiv, passionerad och i fokus.

Precis så vill jag vara. Jag är en tistel!

Regnar det någonsin?

Jag fick en märklig fråga häromdagen.
- Regnar det någonsin i paradiset? För om det är ett paradis, då borde det alltid vara vackert väder där. Och alla människor lika lyckliga hela tiden. Är det så, i ditt paradis?

Hon tittade på mig med stora nötbruna ögon. Sådär vetgirigt och förhoppningsfullt som bara ganska små barn kan göra.

-I mitt paradis, där regnar det lite nu och då, faktiskt. Och alla är inte lika lyckliga hela tiden. Men det som är så fantastiskt är att solen alltid tittar fram efter regnet. Och att människorna som bor i paradiset kan prata med varandra och göra så att det olyckliga kan försvinna och lyckligheten komma fram igen. För egentligen är dom lyckliga dom som bor där. Det är bara det att ibland glömmer de bort...

-Hm, då är det ju precis som vanligt då. Sa hon, och såg väldigt besviken ut.

Så jag skyndade mig och la till:

-Men du, det finns alltid blommande blommor där. Alltid.

Grå

En färgpalett bestående av endast grå toner finns i mitt huvud just nu. Grått!

Borde ta ett foto på det.

Trist!

Som om att det runne vatten

Precis så känns det. När dagens politiker talar - det rinner vatten ur deras munnar. Låg alldeles stilla och lyssnade till Lars Ohly imorse och kände plötsligt ett alldeles tydligt förakt. Inte så mycket för den politik han vill genomföra. Utan över hur inlärt och välmodulerat han framförde sina ståndpunkter. Var är passionen? Var är lusten och längtan att övertyga människorna?

Egentligen spelar det ingen roll vem jag lyssnade på för de låter likadana allihop. Jag litar på den som visar att det fins känsla bakom orden.

Men karln har en förb...at sexig röst!